Nu har det vart dålig uppdatering igen, jag vet. Men det har faktiskt vart väldigt mycket som hänt nu, och det har varit riktigt jobbigt dessutom.
Mormor ramlade häromdagen, fick åka ambulans till sjukhuset med smärtor i bland annat ryggen. Hade ont så fort hon rörde sig eller andades djupt. Fram tills idag verkar det inte som de vågat röntga henne pga att hon har så ont så det skulle vara för jobbigt för henne, så hon har “bara” fått gå på smärtstillande i tre dagar. Fram tills nu. Röntgenbilderna visade inte på någon skelettskada så det är skönt att höra. men är ändå inte roligt att se henne ha så ont.
Hon är dessutom riktigt rörig nu. Det känns som någonting hänt. Antingen att hon slog i huvudet på något sätt så det är någon skada där som gör det, eller att hon är på så mycket smärtstillande (morfin just) så att hon helt enkelt blir rörig av dem.
Så helgen blev inte riktigt som planerat här hemma. Från myskväll till sjukhusbesök, men det har blivit rätt mycket sånt det senaste känns det som.
Dessutom är det en inre kamp för mig. För det första är jag själv sjuk så ska upp till läkaren imorgon. Så därför är jag väldigt trött och hängig men det är inte bara det. När jag oroar mig för mormor sätter jag skolarbetet åt sidan (såklart) och då får jag dåligt samvete för det. När jag då tar mig tid och sätter mig ner för att plugga så får jag ist dåligt samvete för att jag inte tänker på mormor och så. Så det blir fel hur jag än gör känns det som.
Inte nog med att jag ska till läkaren imorgon, ska dessutom till Lysekils sjukhus på tisdag (och då missar jag ett prov i skolan, ännu mer dåligt samvete men kunde inte med att boka om tiden när jag stått på väntelistan ett tag) så nu ska jag till ortopeden och se om jag kan få löst mysteriet med min handled någon gång.
Jag vet ju att det är ett ganglion (senknut) men frågan är om operation behövs eller hur man tar itu med det. Det dumma är att “bulan” i handleden krympt det senaste så den inte syns lika väl som sist jag var hos läkaren, så därför kan de kanske tro att de är på bättringsvägen, men det gör fortfarande lika ont i handleden så själva besvären består ju, trots att kulan krymper. Så jag vet inte. Kan inte göra annat än att hoppas att den här röran kan få ett slut någon gång. Efter ca åtta år nu.
Så det är mycket som händer. Mycket att tänka på.