Jävla skit! Nu skulle jag ju till skolan. Jag skulle ta tag i allting, plugga och vara en duktig flicka med bra betyg och ett leende på läpparna. Men nedå!

Trots bara ca en timmas sömn släpar jag mig ur sängen och kommer iväg till bussen. Halvvägs ner vänder magen helt upp och ner känns det som. Det gick från att inte kännas alls till att jag trodde jag skulle få upp frukosten där och då. Resten av resan andades jag djupt, satt knäpptyst, helt rak i ryggen och försökte tänka på något annat. Det kan man väl säga att det funkade, för tillfället.

När bussen stannar springer jag ut, går före och stöter ihop med massa folk. (förlåt för det) Högst 20 meter från bussen slank jag runt hörnet på ett hus. Där fick jag upp frukosten. Ringde mamma med darrande röst och nerskvätta skor/nederdelen av byxorna. (hatar att spy, de är så jävla hemskt och jag blir typ alltid gråtfärdig av någon anledning) Trots att det idag är mammas sena dag, hon jobbar alltså 11-20 så slänger hon sig ner kvart över 8 för att hämta hem mig. 20-30min senare sitter jag i bilen på väg hem igen.

Jävla skitdag. Nu är frågan om det bara är ngt tillfälligt, om den allvarliga magkatarren är tillbaka som fick mig att spy som en gris sist eller om jag dragit på mig någon magsjuka. Oavsett så kunde det inte komma på en värre tidpunkt. (eller jo, hade jag inte lyckats komma av bussen innan hade det vart värre, men jag menade mer att jag precis vart sjuk och borta från skolan massa)

Tack till melan som hjälpte mig att hämta lite böcker ur mitt skåp iaf så jag kunde läsa hemma iaf. O till mamma som hämtade mig såklart. <3

Mitt i allt försöker jag just nu hitta orken och lusten att fortsätta. Så länge jag inte har det så har jag ingentning. Jag vet bara inte vartifrån jag ska ta orken eller lusten till någonting. Jag hinner inte ens stanna upp och andas för allt ska bli gjort, de ska bli gjort i tid och dessutom vara bra.

Att växa upp som tonåring så har man ofta någon stor dröm. Om någon speciell kille eller ngt yrkesval eller whatever. Min stora dröm är stabilitet. Nu vet jag att bara de som känt/känner samma sak kan veta hur jag menar och alla andra förstår inte ett dyft av vad jag skriver.

Jag har vart sjuk ett tag nu. Förkyld, bihåleinflammation och penicillinet jag fått för det fick mig att må illa som en apa (?) vilket kostade mig torsdagen förra veckan och även måndagen denna veckan. Detta har gjort att jag är så himla efter i vissa ämnen att jag inte vet hur det ska sluta. Jag ska försöka ta tag i det, men då kommer vi tillbaka till att hitta orken och lusten. Det är så svårt!

Idag har jag iaf medan jag låg hemma och mådde illa gjort klart orden i engelskan, skickat in dom och fått reda på att provet troligtvis blir av på torsdag. Försöker dessutom just nu skriva ikapp mig på vårtexten som ska lämnas in imorgon. Håll tummarna för att jag orkar och hinner.

Om folk undrar varför jag inte följer deras bloggar eller skriver speciellt mkt i min egen är det pga att jag vill komma ikapp med allting nu, och tyvärr går det först. Är det något finns jag dock på mobilen för alla som skulle vilja ngt. Det vet ni.

Ingen ork. Ingen lust.
Just nu är jag sjuk, stressad och har ångest.

Vet helt ärligt inte hur jag ska komma ur det här.

Beckah bad mig fota och alla som känner mig vet att jag inte tackar nej till ett bra fototillfälle. Speciellt inte när det handlar om väldigt fina pojkar Så här kommer lite bilder från dagens fotoäventyr. Och ja, jag märker t.o.m mina bilder nu, för är trött på att folk snor och säger att de är deras så nu blev det så.

Bild 1: Beckah är överlycklig efter allt är klart
Bild 2: Danny Saucedo
Bild 3: Erik Segerstedt
Bild 4: Erik Segerstedt
Bild 5: Danny Saucedo
Bild 6: Danny Saucedo

Jag har egentligen sagt att jag inte ska skriva mer inlägg om mitt ex, vilket jag hittills har hållt jävligt bra men nu måste jag bryta det. Tidigare under kvällen la jag upp en bild på bilddagboken där jag skrev den här texten: “Dra åt helvete! Det värsta är ju att jag inte kan släppa det heller. Kommer aldrig förlåta dig för vad du gjort mot mig.” och han kommenterade med o ifrågasätta om jag menade honom, och förlåt men jag måste skratta.

Ibland tror folk alldeles för mkt om sig själva, nej det handlade inte om honom och jag har kommit över honom om det är det han är rädd för, det är ändå snart ett år sen vi gjorde slut. Jag menade visserligen en annan kille, så han har rätt när de gäller könet men mer än så har de två nog inte gemensamt.

Den killen det handlar om skulle nog inte fatta att de är om honom däremot eftersom han inte anser att han gjort ngt fel alls. Att säga att han är så kär i mig och vill försöka starta ngt med mig är ju helt normalt när man redan har tjej som man döljer. När han sen blir påkommen med att ha haft flickvän hela tiden försökte han dessutom skylla över det hela på mig och helt plötsligt fick han det till att jag bara får honom att må dåligt hela tiden. Nej, han gjorde ju inget fel alls och kommer nog heller inte fatta att de handlar om honom, om han skulle läsa det.

Så om mitt ex skulle läsa det här: (vilket inte är speciellt troligt men ändå) så här har du hela historien, men jag ville inte dra upp allt det här som svar på en kommentar på bdb, och eftersom du valde att skriva det där ist för att fråga mig personligen, ja då ville jag helt enkelt förklara det där.

Jag har stannat av på något vis. Jag gör inget längre, jag orkar bara inte med det just nu. Både när det gäller skolarbete och annat. Jag sitter bara hemma och tittar på tv känns det som, hela dagarna. Egentligen borde jag jobba på svenskaarbetet, textreportaget, skriva texten i kreativt skrivande, läsa den alldeles för långa boken i engelskan, göra felanmälan+skicka in mobilen, städa som fan och tvätta alla kläder som ligger överallt i mitt rum. Ist sitter jag bara här. Utan att göra någonting.

Jag har stannat av, tömts ur.. Eller något. Det skrämmer mig som fan, för jag vill inte ha det så. Jag vill gå i skolan, jag vill skriva och läsa. Egentligen. Jag är tömd på all kraft och vet inte hur jag ska fylla på den igen.

Hjälp mig upp…

Jag vill verkligen på releasefesten för 365 saker som är imorgon. Problemet är att febern forfarande är relativt hög och även om jag kanske orkar gå till skolan så är jag inte säker på att jag orkar med ngt efter skolan dessutom. Så jag är lite nere just nu.

Dessutom har jag ingen som vill följa med, antingen är de inte intresserade av navid och 365 saker, eller så har de inget busskort o jag vill verkligen inte gå själv. De är ändå 11 mil härifrån så.. :/

:’( Fan..

Nu har det slagit till ordentligt med feber och huvudvärk som de största faktorerna. Febern gör mig alldeles matt och trött och huvudvärken är bara jobbig som fan att gå omkring med i flera dagar liksom.

Förhoppningsvis har febern gått ner lite till imorgon så att jag kan pallra mig iväg till skolan ändå, men om jag mår som jag gjort idag så går det nog inte. Hela familjen har avrått mig från skolgång imorgon pga att de inte tror att jag kommer hinna bli tillräckligt bra för att gå. De är söta, tror de känner på sig att jag har dåligt samvete för att stanna hemma så de vill ge sitt “godkännande” eller stöd eller vad man nu ska säga. Puss på er. (hade fått en riktig om jag inte vart rädd att smitta)

Största delen av helgen känns som den har spenderats hos morfar. Idag orkade han dock inte ens upp ur sängen medan vi var där. De är jobbigt nu, och det lär väl inte bli lättare heller för den delen.

Förresten så vann fel låt i melodifestivalen, men jag ska egentligen inte klaga eftersom jag själv inte röstade på någon överhuvudtaget. (så viktigt är de inte) men ändå. Hatar opera, och i den delen hon inte sjunger opera låter hon som en kille. så ja. De va lite om min helg iaf.

Vet att jag sa att det bara blev ett kort inlägg förut, men en sak gnagde kvar i huvudet på mig och jag var tvungen att få det ur mig.

Gick upp till morfar en sväng efter jag kom hem från skolan. Mamma hade åkt och köpt mat till honom på gatuköket för han hade faktiskt bett henne om det, så jag hoppades på att han kanske blivit lite bättre om matlusten blivit större och så. Fick väl upp förhoppningarna för mycket.

När jag kommer in ligger han i sängen, lika mager och blek som han varit den sista tiden. Troligtvis för trött för att sätta sig upp och äta så mamma trycker upp sängen i nästan sittande läge så han kan äta i sängen istället. Då får jag reda på att han i stort sett bara ätit några skedar fil på flera dagar. Det gör så ont i mig!

Jag vet att han är gammal. Jag vet att han är sjuk. Det spelar ingen roll. Det är min morfar som ligger i sängen och tittar på mig med trötta ögon. Som inte orkar någonting längre och som jag inte vill förlora. Så är det bara.

Jävla cancer! Den tar alla ifrån mig.