Förlåt för en suddig bild btw, men jag är så högerhänt så när jag skulle ta bilden med vänsterhanden (eftersom det är högerhanden jag tar kort på) Så blev det väldigt skakigt.
Börjar redan bli trött på lärarna i foto. Naturligtvis är det strul med att komma in på servern som man behöver komma in på för attkunna lämna in sina bilder vilket gör att jag just nu bara sitter och felanmäler och startar om datorn, för det är det som en av lärarna säger till mig att göra.
Vi har dock flera lärare, och den ena av dem säger att jag borde kunna gå ut o fota ändå och låta det andra fixa sig av sig själv. Vem ska jag då lyssna på? Hon som säger att jag ska fixa servern först för att det är viktigast eller den andra? kan dom inte åtminstånde prata ihop sig såalla kan säga samma sak som anses som det viktigaste!
Dessutom så när vi ringde och felanmälde så sa läraren “Okey nu är det åtgärdat då” och jag blev alldeles paff och tyckte att det gick fort, så jag frågade om det va meningen att allt skulle funka nu då och då svarar idioten “nej men vad tror du egentligen? Så fort går det inte” Ne men säg inte att d är åtgärdat då! Så får hon det att låta som om jag är helt dum i huvudet som trodde det skulle vara klart.. :S
Bra jävla start på dagen.
Och veckan.
Jag är sur.
Sorry för att jag klipper huvudet på alla bilder men det är faktiskt för att visa kläderna, och jag tog dem med camen vilket gjorde det lite svårt xD Den sista syns ju inte så mycket men om ni tittar här så tror jag ändå ni kan se vilken av dem de är. Bhn visar jag dock inte upp i bloggen, vilket jag verkligen hoppas att alla förstår varför.
Igår var det kräftskiva med Mamma 
Träffade lite kompisar till mamma där och så. Det va roligt med massa kräftor, räkor, dricka, prat och dans När folket började ebba ut runt 12 vid kräftskivan fortsatte vi på Cheers där vi träffade lite annat folk som vi kände.
Tack Mamma<3
Nu har jag ju börjar tredje året på media, och jag valde den här bilden på min klasskompis Melan för att det är en av de få bilder som jag tagit den här veckan som jag kan koppla till skolan. Vi är ute på vår första fotolektion för i år här. Jag har skrivit så många inlägg om hur det vart i skolan den här veckan så jag tror det räcker såhär för den här gången och den som är intresserad kan ju läsa vidare under det här inlägget där de flesta senaste inläggen har något med skolan att göra.
Förlåt men nu blir det mycket bloggning om skolan, för det är det som är i centrum av mitt liv nu så är det bara. Så hur har då första riktiga veckan varit av mitt sista gymnasieår? Ganska slapp andå kändes det som fram till idag när jag kom på att vi hade ganska mycket att göra till nästa vecka (A) Vi har fått lite större uppgifter i ARLen och histiorian sen ska jag leta upp en bok till svenskan och börja läsa i den och så.. Inte så farligt, men ändå mer än vad jag trodde skulle komma den första veckan
När det gäller lektionen i Historia så sa Lars att man får jobba hemma om man vill, så då frågade jag (av ren nyfikenhet) om det ändrar hans inställning till eleven om den alltid väljer att jobba hemma när man får. Det kan ju vara rätt naturligt då att man känner att den eleven är lite oengagerad i skolan och inte ids komma dit av ren lathet. Vilket det faktiskt inte är i mitt fall isf, jag jobbar bättre hemma helt enkelt och jag vill bara inte fattas som oengagerad nu när jag verkligen bryr mig om skolan och så. Lars tittade på mig och svarade “Du har inget mer du behöver bevisa Ellinor” Det gjorde mig så himla glad att han faktiskt sa det, för det är så jag känner, att jag ständigt behöver bevisa för alla (speciellt dom som vet hur jag var i högstadiet) att jag faktiskt försöker så mkt jag kan och att jag faktiskt kan en del.
Så just nu känns det ganska bra i skolan. Jag känner naturligtvis redan pressen, men det är ju så det är. Ska verkligen trycka ur det sista jag har nu under det här året. Jag vill så himla gärna, men får se hur det blir. Idag tog vi dessutom skolfoton, blev riktigt roligt xD Lars följde med den här gången också xD Så han står nedanför mig på det här kortet.
Att säga att man finns där för någon. Det är inte så enkelt som att bara säga det, sen räcker det. Det är inte så, oavsett vad man kan tro. Förresten vet jag inte vem som skulle kunna tro att det skulle räcka men det finns dock flera som bevisat att det är precis det de tror. Om man säger till någon att man finns där för den personen så måste man mena något med det. Man kan inte säga det och sen inte hålla det. Det är inte rättvist. Jag förstår inte hur man kan tänka så.
Om jag säger så till någon, oavsett vem det är, så tar jag jävligt seriöst på det och den personen kan ringa mitt i natten när jag ska upp tidigt o allt sånt o jag skulle ändå finnas där för honom/henne. Det är sån jag är, eller iaf försöker vara så gott jag kan och jag hoppas verkligen att mina vänner ser det.
Jag har försökt prata med dig, hur många gånger som hellst, utan något gensvar. Du verkar inte ens intresserad. Sen har du mage att gång efter gång säga samma sak igen. Att du finns där för mig, om jag behöver dig. Varför i helvete finns du då inte att prata med när jag behöver det?
Jag är van vid tomma ord från dig. Trodde det hade ändrats. Eller nej, jag trodde det aldrig jag hoppades nog bara på att det ändå var så.
Jag vet att det är lång tid kvar och att jag inte borde oroa mig för det här nu, men det är lättare sagt än gjort. Faktiskt. Igår vaknade jag nämligen med en tryckande känsla som inte ville gå bort på hela dagen. Det här är mitt sista skolår, jag tar studenten i juni. So far so good. Men tänk om pappa inte dyker upp.
Sedan jag och pappa tappade kontakten så har jag sagt en sak hela tiden. Det finns två saker jag aldrig skulle förlåta min pappa för om han gjorde. (men då menar jag om han gjorde BÅDA sakerna efter varandra) 1. Att han inte skulle höra av sig alls när jag fyllde 18. 2. Att han inte kommer på min student. Han hörde inte av sig på min 18årsdag, så det är ju redan över, däremot har jag ju hört av honom efter det litegrann, därför satte jag allt mitt hopp inför min student. Jag säger varken att jag tror att han kommer komma eller att jag tror att han inte kommer komma, för det kan bara han veta. Däremot är det väl inte så konstigt att en dotter vill ha sin pappa där när man tar studenten?
Jag tycker inte att jag begär så himla mycket, bara att få se hela min familj i ögonen när jag släpps ut som student. Kanske få en kram av dem och få höra av några av dem att de är stolta över mig (om de nu är det förståss) Det är min dröm just nu. Samtidigt är jag rädd, för om han inte skulle dyka upp, då vet jag inte hur jag skulle reagera, jag vet inte hur jag skulle må av att bli så besviken.
När jag slutade nian frågade jag pappa om han ville komma. Han svarade “Det är bättre att jag kommer när du tar studenten”. Snälla pappa, håll fast vid det. Jag vill så gärna se dig där när jag går ut.
En aningen förvirrad 18åring från ett litet ställe någonstans i västsverige vid namn Färgelanda. Pluggar tredje året på medieprogrammet. Vill du veta mer om mig?
Idag:
