Just nu har jag ganska mycket att göra i skolan. Det är väl så det ska vara antar jag men just nu känns det som ju mer jag får att göra, desto mindre är det jag faktiskt gör. Får börja beta av lite av arbetet nu.

Historia - Uppsatsen (nästan klar) Inlämning: Fredag v.40
Religion - Hemtenta (Gjort början, men inte mkt mer) Inlämning: Tors-fre v.40
Foto - Miljöbilder på Uddevalla (foton tagna, lite redigering kvar) Inlämning: Tors v.40
Svenska - kommunikationsuppgift (hypoteser klara. Inte mer) Inlämning: Lite osäkert än, runt v.41

Det är bara de inlämningarna jag har den närmaste tiden, sen har jag vanliga läxor utöver det här också i flera ämnen.

Dags att börja plugga eller vad tycker ni?

Det är riktigt, riktigt jobbigt just nu och det värsta är att jag vet inte vem jag ska kunna prata om det med. Vill naturligtvis skriva om det här på bloggen men känns som att bloggen börjar bli allt för klagig och tråkig nu. Det är ju inte meningen att det ska bli så men det är bara så jag mår just nu.

Det har kommit till det stadiet nu igen att varje dag är en kamp om att orka ta sig ur sängen. De flesta dagar vinner viljan att gå till skolan över viljan att stanna kvar i sängen men vissa dagar gör den inte det vilket gör mig fullkomligt livrädd faktiskt. Jag vill inte att frånvaron ska börja klättra uppåt igen, jag vill verkligen visa att jag kan det här, att jag vill det. För alla er som faktiskt tror på er och på er som aldrig trott ett dugg på mig.

Det är inte bara en kamp om att orka ta sig upp ur sängen, utan en kamp om att vilja ta sig upp. Vissa dagar känns det som att jag vill ligga kvar i sängen, själv, utan att prata med någon eller göra något i en vecka eller så. Ganska ofta faktiskt.

Det blir ju inte bättre av att ingenting verkar gå åt mitt håll heller. Skolan bara byggs på med saker att göra när jag inte orkar, sömnproblem, bråkar hela tiden med vissa, saknar några andra hela tiden, någon annan är sjuk, jag skadar mig/är sjuk eller så går saker sönder. Den ena saken efter den andra. Jag vet inte hur jag ska orka eller hur jag ska ta mig ur det.

Det blir bättre säger vissa, jag har klarat det förut säger andra. Visst, men grejen är att jag måste orka med tiden INNAN det blir bättre med, jag känner själv att jag inte är långt ifrån en total kollaps. Och nej, fullt såhär hopplöst har jag det inte känt det förut så det stämmer inte att jag klarat det förr. Andra kanske har klarat det, men inte jag. Du är stark, du kan klara det! är nästa sak man säger. Jag vill inte höra allt man bara säger till alla som mår dåligt, för det kan stämma, men det kan oxå inte stämma. O Gissningslekar kan jag föra för mig själv. Nu är du allt otacksam, vad vill du att vi ska göra? säger ni då. Grejen är att jag vill inte att ni ska göra någonting. Det är det jag försöker säga. Jag vet inte vem jag kan prata med, för jag vet inte vem jag kan vara helt 100% ärlig med och som kommer vara 100% ärlig tillbaka.

Jag försöker kämpa på, jag försöker verkligen. Tro aldrig något annat. Jag ger inte upp så lätt, oavsett om några av er trott det. Jag vet dock att det finns en gräns för vad en ensam människa kan klara av och den är jag farligt nära.

Idag tyckte min gympalärare att jag skulle vara med på uppvärmingen till volleybollen, trots att jag inte kan vara med på själva volleybollen pga av handleden. Så jag skulle värma upp med dom andra och sen cykla lite, och gå resten av lektionen. Naturligtvis räcker handleden för typ 3 bollar mot handleden sen pajar den sönder totalt. Kunde inte röra den alls utan att nästan börja grina av smärta, o gjorde ont att röra alla fingrarna också, inte bara lillfingret och ringfingret som förut, utan alla fingrar.

Så jag fick ta värktabletter och gå till skolsköterskan som lindade handen för mig. Det har blivit bättre, men gör fortfarande ont att skriva nu tex så ska inte skriva så mkt till Tycker bara att jag skriver om sjukdomar och skador på den här bloggen just nu. Inge roligt alls.

Sen ringde min läkare hem till mig, tabletterna har börjat ta slut och hon ville höra hur de verkat hittills. Hon skrev ut ett paket till åt mig efter vi pratat klart så får vi se sen.

Nu har jag inte skrivit på flera dagar, men det har faktiskt varit riktigt fullt upp.

I torsdags fyllde ju jag år, 19 faktiskt. Så jag och de av mina kompisar som hunnit fylla 18 drog ut på onsdagskvällen. Det var riktigt roligt, förutom vissa saker som hände kanske, men det var fortfarande en rolig kväll. Torsdagen var jag ledig från skolan, så jag spenderade min födelsedag med att vara lite halvt bakfull, men inte så farligt. Fick dock feber senare på kvällen, och är fortfarande lite halvdålig :/ Har vart påväg att bli förkyld igen i ett tag nu men de slår aldrig ut på riktigt, istället går jag omkring och är halvförkyld hur länge som hellst :/

Fredagen var jag i skolan, men gick hem för att jag fortfarande inte mådde bra då. Lördagen var det födelsedagsfirande med familjen. God mat, presentöppnande och mys. Fick grejer till wiit, när jag skulle testa grejerna går tvn sönder, nej jag skojar inte. Ngt Elfel. Passande tid. Så söndagen blev det sen ner till stan för att köpa en tv i smått panik.

Där har ni anledningen till att jag inte har kunnat skriva så mkt. Men nu vet ni vad jag haft för mig. Laddar upp lite bilder från onsdagen strax

Ännu ett inlägg om sömn tänkte jag att det här skulle bli. Vet att det kan bli tjatigt, men jag skriver inte min blogg för er skull, utan för min. Om jag lägger mig i soffan, för att se på tv eller vad som hellst. Då kan jag somna. Men så fort jag lägger huvudet på kudden med tanken att nu ska jag sova, precis då blir jag pigg igen. Oavsett hur trött jag var innan. Jag vrider och vänder mig, försöker blunda men finner mig själv stirrandes in i väggen i mörkret. Min första tanke är då, att försöka lägga mig utan att tänka att jag ska sova. Kanske sätta på något att kolla på på datorn för att “lura” sinnet. Så lättlurat är inte mitt sinne ska ni veta. Ännu en gång stirrar jag in i väggen halva natten..

Det gör inget på helgen att jag ligger några timmar innan jag somnar, för då kan jag (oftast) ligga längre på morgonen också. Då kan jag fortfarande få den sömnen jag behöver. Men när jag somnar 3-4 varje natt i en vecka när jag ska upp vid 5, då är man inte så pigg längre. Inte alls faktiskt.

Det är jävligt jobbigt nu. Det är enda sättet jag kan förklara det på. Det, och att det är en jävla berg&dalbana.

De nya medicinerna gör mig trött, ännu tröttare än förut, och det är ett helvete! Antingen sover jag absolut ingenting, eller så sover jag hela tiden. O om jag då sover, så är jag lika trött när jag vaknar som när jag gick o la mig så det har liksom inte hjälpt någonting att sova en hel natt. Frustrerande som fan är det.

Mitt uppe i det här så ska jag orka gå i skolan. Just nu är det inte så mycket lektioner, för vi får jobba mycket hemma om vi vill, men jobbet ska fortfarande göras och jag är inte den som vill lämna in ngt halvdant, inte i något ämne. Hur många gånger jag än säger att jag försöker acceptera att jag gör mitt bästa oavsett hur det skulle gå osv så känns det så här: jag slits mellan en stolthet över mig själv som jag aldrig känt förut, en känsla av att jag kan någonting. För en gångs skull och en fruktansvärd prestationsångest. Jag vill göra bättre, bevisa mer, göra mer. Jag vill vara bättre.

Den prestationsångesten är inte en bra blandning med den trötthet jag nu upplever, eftersom det gör att jag verkligen kör slut på mig själv. Bokstavligt talat. Förut har jag pratat om att få ork någonstans ifrån, mentalt sett oftast. Men nu vet jag inte vart jag ska få ork att gå igenom en vanlig jävla vardag ifrån. Då menar jag inte bara mentalt utan bokstavligen ork.

Utanpå det här så har vi allt med mormor som håller på.
Dessutom saknar jag pappa så fruktansvärt mkt.
Bara saknar.
Har sagt det tidigare oxå, förut har jag vart arg på honom men inte ens det kan jag vara längre. Jag vill bara ha honom i mitt liv igen, som förut. Men jag vet inte om det någonsin kommer bli så och det gör så fruktansvärt ont att ha i bakhuvudet hela tiden.

Foten gör också ont, nu när jag är inne på o klaga så mycket. Det blev värre igen i måndags när en Ellinor som vill visa att hon kan (där är det igen) naturligtvis skulle vara med på gympan med stukad fot. Jag försökte ta det lugnt dock, men det hjälpte inte så nu får jag väl skylla mig själv antar jag.

Ännu en gång vill jag säga till min mamma som är min stöttepelare just nu att hon är det enda som håller mig uppe just nu, hon är den som hjälper mig igenom allt det här. De må låta som jag överdriver men det gör jag inte.
Min mamma är underbar och jag älskar henne.
Tack för att du finns mamma<3

Jag har en dröm långt bort i fjärran, jag vet att det är fruktansvärt långt dit och väldigt få personer klarar det så långt. Jag vet det.

Nu är det iaf så att jag vill läsa vidare efter gymnasiet, jag skulle vilja det. Jag vet att skola inte har vart min starka grej och att jag haft och fortfarande har en del problem med närvaro och stress och hur mycket jag orkar med osv. Men jag orkar inte ifrågasätta om jag orkar längre.

Igår anmälde jag mig till högskoleprovet i höst. Det är det enda jag kan göra (förutom att få så bra betyg som möjligt) för att förbättra mina chanser att komma in på en högskola i framtiden. Tänk om jag då inte orkar läsa vidare? Om jag gjort allt i onödan sen tillslut om jag nu skulle komma in? Jag orkar verkligen inte tänka så. Den dagen den sorgen. Jag har min dröm, den drömmen kommer då inte bli sann om jag ifrågasätter vad jag orkar o inte. Kanske försöker jag och misslyckas? kanske lyckas jag men ändrar mig? Det må så vara. Men om jag inte försöker så kommer jag aldrig få veta.

Idag har jag förresten vart duktig.
Jag har skrivit klart halva historieuppsatsen samt hela nya ARLuppgiften. Dessutom har jag tagit några bilder inför nästa fotouppgift. Eftersom jag redan lämnat in den vi håller på med just nu.

Grattis till Vonca med som fyller år idag nu har jag nog skrivit det nästan överallt.