Kommer nog inte skriva här på ett tag, är nyopererad i högerhanden så det gör väldigt ont och blir svårt att skriva. Men så fort det börjat läka är jag igång igen. ha det så bra såläne

Det har inte vart en rolig natt. Först och främst har jag inte kunnat sova på hur länge som hellst för att tankarna gått på högvarv om allt och fan ingenting. När jag väl somnade så drömde jag naturligtvis om operationen imorgon, och det var ingen trevlig dröm.

Det var dags för mig att sövas. Jag fick sprutan och kände mig sömnig, men inte mer än så. Detta märkde dem så jag fick en spruta till. Då kunde jag inte prata eller röra mig, så alla trodde att det lyckats, men jag kunde se, höra och känna allt som hände :O utan att kunna säga till

Jag är inte alls nervös.
okey, jag ljög.
Jag är livrädd

Tänk vad mycket en enda låt kan få igång kugghjulen i huvudet.

Som jag tidigare nämnde började jag lyssna på Melissa Horn idag.
Texten jag reagerade på gick såhär:

Precis så är det! Det märktes verkligen förrut när jag gjorde en av historieuppgifterna. Jag visste att jag skulle få G på den, för den innehöll alla kriterierna. Men får troligtvis inte mer än så och det gjorde mig riktigt ledsen. Jag vill prestera så mycket och så bra att jag inte längre är nöjd med ett godkänt för mig själv. Egentligen är jag det, personligen. Det är det att jag ständigt känner behovet av att bevisa vad jag kan för alla och jag är så himla rädd för att uppfattas som dålig på någonting. Jag vill inte att folk ska uppfatta mig som de gjorde i högstadiet, jag är bättre än så, jag kan bättre än så.

Vet att det kan låta som en löjlig sak att nojja över men prestationsångest är verkligen inte något roligt och jag har det, vad jag än försöker mig på. Jag ska alltid överprestera, oavsett om jag behöver det eller inte. Jag fokuserar på det jag faktiskt inte kan och försöker bevisa att jag visst kan de, och jag glömmer verkligen bort det jag faktiskt kan vara lite bra på.

Trots att jag vet att det bara får mig att må sämre, att det dessutom distraherar mig från att verkligen kunna göra mitt bästa. Vilket gör att det hela sätter igång en ond cirkel.

Det är så typiskt mig. Så himla typiskt mig.
Och jag vet inte hur jag ska ta mig ur det.

Har länge funderat på vad jag ska skriva till pappa när han fyller år. Om jag ska höra av mig alls eller inte, men eftersom han faktiskt skrev grattis till mig i år (vilket han inte gjorde när jag fyllde 18, förra året) så bestämde jag mig för att göra det.

Ända sedan jag tog det beslutet har jag funderat och funderat på vad jag ska skriva. Jag har funderat på hur jag ska få ner alla mina tankar i några små rader i ett grattissms. Jag vill förklara för honom hur mycket jag saknar honomm jag vill fråga varför han försvann och framförallt vill jag veta hur det bli i fortsättningen. Men allt jag kunde skriva var “Grattis pappa! Hoppas du får en bra födelsedag”

Han svarade iaf, vilket jag är glad för. Han hade kunnat strunta i det också.
Det gör ont att inte veta vart man har sin egen pappa, det är klart.
Men om man jämför med hur det var för två år sedan är det här ett framsteg iaf, tror jag pratat med honom kanske hela tre ggr detta året…

Förlåt för att jag inte skrivit här så mycket det senaste. Det har vart fullt upp. För det första har jag pluggat som en galning för att komma ikapp, och det har jag faktiskt börjat göra nu, dock har jag en bit kvar, Sen tog det då slut mellan mig och pojkvännen, jag fick reda på lite saker som han gjort som jag inte kunde förlåta.

På onsdag är begravningen. Det är då vi säger hejdå på riktigt. Det är då man inser att hon faktiskt aldrig kommer tillbaka. :’(

Nu är jag trött på det här. Vill inte gå in på alldeles för mycket detaljer men när jag är enda texteleven som är här från öppning tills vi lägger ner kan man väl räkna med att någon tacksamhet visas? Speciellt när jag är skadad OCH har nationellt prov imorgon direkt på morgonen. Tappade så himla mycket lust nyss att jag bara vill gå hem och dra täcket över mig.

Det är egentligen nog bara jag som överreagerar men oavsett så är det kanske inte så konstigt att jag gör det när jag vart här hela dagen och jobbat häcken av mig så jag är skittrött samtidigt som det var soppa till mat vilket varken är speciellt gott eller mättande.

Förlåt för ett väldigt gnälligt inlägg men jag blir bara så trött. Varför bara ge och aldrig få?

Go media! ..eller ngt

Imorgon är det måndag, vilket betyder skola och jag är nervös för att gå till skolan igen för första gången på väldigt länge. Dels för att jag vart borta nästan hela förra veckan, vilket inte alls är likt mig. Visseligen fick jag ledigt pga det med mormor men jag har ändå missat så himla mktså jag är orolig över att inte hinna ikapp. Sen har jag dessutom avslutat rättskunskapen så imorgon blir första lektionen med nya ämnet och jag vet inte vem jag ska ha eller vart jag ska vara. Dessutom vet jag ingen annan som valt det ämnet under samma period så därför kommer jag komma dit alldeles själv, vilket inte känns all för roligt:/