Vet inte vad jag ska skriva. De senaste dagarna har vart så himla underbara. Men sen kommer osäkerheten igen och man börjar tvivla på allt som sagts och gjorts. Finns så mycket jag vill säga och skriva för att förklara men det kommer inte ut på något bra sätt.

Har länge funderat på vad jag ska skriva till pappa när han fyller år. Om jag ska höra av mig alls eller inte, men eftersom han faktiskt skrev grattis till mig i år (vilket han inte gjorde när jag fyllde 18, förra året) så bestämde jag mig för att göra det.

Ända sedan jag tog det beslutet har jag funderat och funderat på vad jag ska skriva. Jag har funderat på hur jag ska få ner alla mina tankar i några små rader i ett grattissms. Jag vill förklara för honom hur mycket jag saknar honomm jag vill fråga varför han försvann och framförallt vill jag veta hur det bli i fortsättningen. Men allt jag kunde skriva var “Grattis pappa! Hoppas du får en bra födelsedag”

Han svarade iaf, vilket jag är glad för. Han hade kunnat strunta i det också.
Det gör ont att inte veta vart man har sin egen pappa, det är klart.
Men om man jämför med hur det var för två år sedan är det här ett framsteg iaf, tror jag pratat med honom kanske hela tre ggr detta året…

Förlåt för att jag inte skrivit här så mycket det senaste. Det har vart fullt upp. För det första har jag pluggat som en galning för att komma ikapp, och det har jag faktiskt börjat göra nu, dock har jag en bit kvar, Sen tog det då slut mellan mig och pojkvännen, jag fick reda på lite saker som han gjort som jag inte kunde förlåta.

På onsdag är begravningen. Det är då vi säger hejdå på riktigt. Det är då man inser att hon faktiskt aldrig kommer tillbaka. :’(

Ville att mormors inlägg skulle ligga först ett tag. Är därför jag inte skrivit något på några dagar. Nu är begravningen och dödsannonsen planderad. Begravningen blir den 25e. Det finns inte så mycket mer att säga. Hon är saknad. Av många.

Igår var jag iaf på utbildningsmässan i gbg. Skriver ett längre inlägg om det senare hade jag tänkt. Är mycket som går genom huvudet nu mitt i allt. Vill släppa ut det, men inte riktigt just nu.

Jag har gjort en julheader till bloggen, lite på skoj från början, men funderar på att byta till den faktiskt sen. Vet inte hur tidigt det är ok att ändra till juldesign xD Min bror tyckte jag borde vänta till i december så det kanske jag får göra.

Nu är jag tyvärr långt efter i skolarbetet. Foto och Historia har jag ngen som hellst aning om vad vi gör i alls eftersom jag fick ledigt den här veckan. Svenskan och texten har jag dock väldigt bra koll på. Religionen vet jag vad vi gör, men inte hur långt vi ska ha kommit. Rättskunskapen är slut nu och slutbetyget i kursen blev ett VG. Så nu ska jag börja med nytt ind. Val på måndag. Så ja.. Det blir att jobba ikapp. Mycket.

På onsdag ska jag ha nationellt prov i svenska igen. Skriftligt den här gången. Nu ska vi sitta i 5 timmar Utan rast och skriva provet. Blir nog sådär lagom roligt tror jag faktiskt.

Skriver mer sen.

Vill bara skriva att jag aldrig skulle klarat det här utan min underbara familj och några speciella vänner som verkligen har visat att de finns där för mig. <3

Nästan allting i rummet går i vitt. Utom väggarna, de blekgula väggarna som jag legat nästan hela natten och stirrat tomt in i. Det går inte att vara i det här rummet, bland de här folket, i den här atmosfären, utan att veta att det snart är dags. Det är den värsta känslan jag vart med om, att veta att någon man älskar så mycket och som står en så nära ska försvinna från en, för alltid.

Jag är med min underbara mamma, hos min underbara mormor. Runt omkring oss är folket helt underbart snälla mot oss. De är så snälla för att de också vet att mormors liv går mot sitt slut. För att de vet att vi går igenom en svår tid.

I sängen ligger mormor. Älskade underbara mormor. Eller det som är kvar av henne. Cancern har ätit upp henne under en tid nu och trots att hon vart stark och full av liv så har sjukdomen kommit i kapp henne tillslut. Det visste vi skulle hända en dag. Det var oundvikligt. Men att det skulle komma så plötsligt är det ingen som hade kunnat veta.

För över 24 timmar sen slutade hon prata med oss och somnade men för bara några timmar sedan öppnade hon ögonen igen. Såg på oss med den mest bedjande blick jag någonsin sett. Det är första gången jag sett ren rädsla i hennes ögonen. Nu sitter vi runt henne. Håller i hennes händer och stryker över hennes kinder. Hennes andning blir mer ansträngd och mer oregelbunden. Vi vet inte vad vi ska säga, vi bara sitter, tittar på henne och vet.

Hon kämpar. Vill inte ge upp. De sista andetagen ser ut att tömma henne på all kraft hon hade kvar. När hon drar efter andan allra sista gången vet vi att det är slutgiltigt. Det syns så tydligt.

Sedan får vi gå ut. I korridoren står vi och gråter medan folk går omkring runt oss. För dem är inget större ändrat. Vi är bara en i mängden. Men mitt liv är ändrat för alltid. Min mormor är borta. Underbara mormor. Finns inte mer och finns ingenting jag kan göra som kan få henne tillbaka.

Vi går in igen. Det är en syn jag aldrig kommer glömma. Min mormor som ligger i sängen helt orörlig. Det är obegripligt. Jag kommer aldrig få höra hennes skratt igen. Aldrig få hjälpa henne hitta någonting i en affär eller äta hennes julköttbullar igen.

Hon kommer inte kunna vara med i jul. Det är första julen sedan morfar försvann också. Helt plötsligt är ingen av dem kvar. “De har levt ihop i över 50 år” Säger mamma. “Hon kanske saknade honom för mycket”. Jag förstår, men samtidigt undrar jag vad jag ska göra av min saknad nu då.

Sov Gott mormor.
Nu har du förhoppningsvis hittat hem
Tillsammans med alla de andra som lämnat oss

Nu har jag suttit hos mormor redan igår. Vi har varit här i natt med, kommer nog stanna här hela tiden ut för hennes skull. Skriver från mobilen just nu. Så därför kommer det nog inte komma så mycket inlägg från mig på ett tag eftersom jag är utan internet

Har inte vart och hälsat på mormor sedan i tisdags. Det blev en himla chock att se henne förändrats så mycket som hon har.. Hon har blivit väldigt mycket sämre, och jag tror inte hon kommer klara det mycket längre nu. Det känns svårt att säga så men det är så det verkar nu. Det va riktigt jobbigt att se henne sån. Vet inte vad jag ska kunna säga mer. Det var jobbigt. Riktigt jobbigt.

Nu har det vart dålig uppdatering igen, jag vet. Men det har faktiskt vart väldigt mycket som hänt nu, och det har varit riktigt jobbigt dessutom.

Mormor ramlade häromdagen, fick åka ambulans till sjukhuset med smärtor i bland annat ryggen. Hade ont så fort hon rörde sig eller andades djupt. Fram tills idag verkar det inte som de vågat röntga henne pga att hon har så ont så det skulle vara för jobbigt för henne, så hon har “bara” fått gå på smärtstillande i tre dagar. Fram tills nu. Röntgenbilderna visade inte på någon skelettskada så det är skönt att höra. men är ändå inte roligt att se henne ha så ont.

Hon är dessutom riktigt rörig nu. Det känns som någonting hänt. Antingen att hon slog i huvudet på något sätt så det är någon skada där som gör det, eller att hon är på så mycket smärtstillande (morfin just) så att hon helt enkelt blir rörig av dem.

Så helgen blev inte riktigt som planerat här hemma. Från myskväll till sjukhusbesök, men det har blivit rätt mycket sånt det senaste känns det som.

Dessutom är det en inre kamp för mig. För det första är jag själv sjuk så ska upp till läkaren imorgon. Så därför är jag väldigt trött och hängig men det är inte bara det. När jag oroar mig för mormor sätter jag skolarbetet åt sidan (såklart) och då får jag dåligt samvete för det. När jag då tar mig tid och sätter mig ner för att plugga så får jag ist dåligt samvete för att jag inte tänker på mormor och så. Så det blir fel hur jag än gör känns det som.

Inte nog med att jag ska till läkaren imorgon, ska dessutom till Lysekils sjukhus på tisdag (och då missar jag ett prov i skolan, ännu mer dåligt samvete men kunde inte med att boka om tiden när jag stått på väntelistan ett tag) så nu ska jag till ortopeden och se om jag kan få löst mysteriet med min handled någon gång.

Jag vet ju att det är ett ganglion (senknut) men frågan är om operation behövs eller hur man tar itu med det. Det dumma är att “bulan” i handleden krympt det senaste så den inte syns lika väl som sist jag var hos läkaren, så därför kan de kanske tro att de är på bättringsvägen, men det gör fortfarande lika ont i handleden så själva besvären består ju, trots att kulan krymper. Så jag vet inte. Kan inte göra annat än att hoppas att den här röran kan få ett slut någon gång. Efter ca åtta år nu.

Så det är mycket som händer. Mycket att tänka på.

Igår var jag med på Beckahs cheerleadingträning. Sist jag var med hade de nästan precis börjat och nu ska hennes grupp snart ut på sin första tävling. Tyvärr kan jag inte vara med på tävlingen pga att den är i norge men jag ska hålla tummarna för er allihopa

Det är himla roligt att titta på Har även en video jag tänkte ladda upp här sen när jag fått in den, om jag får för beckah & co förståss

Jag vet att jag är dålig på att blogga nu igen.

Det är bara väldigt jobbigt just nu, egentligen skulle jag behöva sätta mig ner och få ner allting här på bloggen ändå känner jag, som jag gjorde häromdagen, men när jag väl ska göra det så kommer det inte fram någonting vilket inte är likt mig. Mina fingrar flyger lätt och snabbt över tangenterna annars, men nu är det något som tar stopp. Jag vet inte vad.

Kan iaf säga att pappa faktiskt grattade mig via Facebook på min födelsedag, något han inte gjorde förra året. Visst kan man vara bitter över att han inte grattade mig på min 18årsdag men jag är just nu mest glad för att han faktiskt gjorde det på min 19årsdag. I och med detta skickade jag iväg ett meddelande till honom om min student, vet att det är lång tid kvar (idag är det faktiskt exakt 8 månader kvar iiih ) men eftersom han har jobb och så, så ville jag ändå ge honom chansen att i förväg kunna söka ledigt eller så, OM han vill komma.

Det var ett stort steg för mig att våga göra det här, även om det kan verka som det inte är något speciellt, så har jag funderat på det enda sedan jag skrev det här inägget för ett tag sedan. Nu kan jag bara hålla tummarna för att jag får ett svar för det första, och för att svaret är något i den stilen jag vill höra. Och om det är det, att han sedan håller det han sagt oxå. Men man vet aldrig med honom. Så allt man kan göra är att hoppas.