Tänk vad mycket en enda låt kan få igång kugghjulen i huvudet.
Som jag tidigare nämnde började jag lyssna på Melissa Horn idag.
Texten jag reagerade på gick såhär:
Försökt att vara allt på samma gång
Så mycket man kan göra och borde och vill
Mitt i allt så ska man räcka till
Sen en tid tillbaka har jag varit tom
Och försökt att hitta spår som leder rätt
Ja det finns så mycket måsten att vara bra på det man kan
Och mitt i allt så ska man vara sann
(Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler
Och samlat damm på min gitarr)
För allting jag skriver blir ändå för kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort
Precis så är det! Det märktes verkligen förrut när jag gjorde en av historieuppgifterna. Jag visste att jag skulle få G på den, för den innehöll alla kriterierna. Men får troligtvis inte mer än så och det gjorde mig riktigt ledsen. Jag vill prestera så mycket och så bra att jag inte längre är nöjd med ett godkänt för mig själv. Egentligen är jag det, personligen. Det är det att jag ständigt känner behovet av att bevisa vad jag kan för alla och jag är så himla rädd för att uppfattas som dålig på någonting. Jag vill inte att folk ska uppfatta mig som de gjorde i högstadiet, jag är bättre än så, jag kan bättre än så.
Vet att det kan låta som en löjlig sak att nojja över men prestationsångest är verkligen inte något roligt och jag har det, vad jag än försöker mig på. Jag ska alltid överprestera, oavsett om jag behöver det eller inte. Jag fokuserar på det jag faktiskt inte kan och försöker bevisa att jag visst kan de, och jag glömmer verkligen bort det jag faktiskt kan vara lite bra på.
Trots att jag vet att det bara får mig att må sämre, att det dessutom distraherar mig från att verkligen kunna göra mitt bästa. Vilket gör att det hela sätter igång en ond cirkel.
Det är så typiskt mig. Så himla typiskt mig.
Och jag vet inte hur jag ska ta mig ur det.


En aningen förvirrad 18åring från ett litet ställe någonstans i västsverige vid namn Färgelanda. Pluggar tredje året på medieprogrammet.
Idag:






